Den 11-åriga resan
Bakre raden: Emil Östblom, Alex Tengqvist, Gustaf Östblom, Victor Tengqvist. Knästående: Joakim Källqvist, Emil Lundström, Christian Sorte, Marcus Galli, Viktor Nilsson. Liggande: Filip Christensen. Detta var det Igelbodalag jag hade hand om (saknas på bilden gör Anton Böhm, Otto Gårdebäck och Fredrik Lundin).
Ett fotbollsäventyr på 11 år är till ända.
Få tränare är förunnade att få vara med om den 11-åriga resan med ett lag i S:t Erikscupens seriesystem. Från de första stapplande stegen på 5-manna till att spela den äldsta serien på 11-manna som mer eller mindre färdiglärda fotbollsspelare. Jag är en av dessa som trots viss tveksamhet tog mig an tretton stycken fotbollsugna pojkar i 7-årsåldern och har sedan varit huvudtränare fram till att denna säsong tog slut i den äldsta klassen i och med semifinalförlust i Sanktan. Det intressanta är att sex av dessa har varit med hela vägen som fotbollsspelare och två av de som slutat är aktiva i föreningen som ungdomstränare. Det är helt enkelt fantastiskt och inte det man räknat med när man satte igång.
Den här resan känns som om den startade igår men ser man på som skett har det varit en lång resa med oförglömliga upplevelser. Jag som inte ville träna min son, med risk för att vara för kritisk mot honom, kunde inte motstå frestelsen då vi samlades för första gången på grusplanen nedanför hockeyrinken på IP. Saltsjöbadens IF allt-i-allo, Peter Sjönnebring, stod där våren 2004 med en Team Sportia-väska och ett bollnät och förklarade vad som väntade kommande säsong. Hade jag då vetat att det framför mig låg 11 år med 987 träningspass, 652 matcher och 82 cuper skulle man bara vänt på klacken.
Vilken tur att jag inte gjorde det!
Då hade jag inte fått vara med om att se dessa pojkar växa, inte bara fotbollsmässigt, utan som människor genom en sådan viktig del av livet och även varit med och påverkat dem lite grann. Som ledare för en aktivitet som barnen tycker om har man en gratischans att fostra. Den ska man verkligen ta. Gör man det så växer man faktiskt själv.
Vad hade dessa 11 år varit utan leriga skor, gråtande barn, skrattande barn, jublande barn. Resor till Västerås, Eskilstuna, Göteborg, Oslo, Barcelona och Danmark med övernattningar. Problemställning i cup i Danmark då killarna blivit 16 år och lagligt kunde köpa alkohol (något man inte tänkt på innan). Olycka på Liseberg i samband med Gothia Cup. Framgångar på planen, motgångar på planen, föräldrar med synpunkter, stöttande föräldrar, hjälpsamma föräldrar. Det finns hur mycket som helst.
Min vardag med detta lag som mer eller mindre varit i mina tankar dagligen är nu slut och det är med visst vemod jag konstaterar det (även om vi fortsätter med seniorfotboll). Jag har tillsammans med pojkarna tagit mig igenom deras tuffa tonår och fått hälften av mitt ursprungliga lag att jaga den där bollen fram till de blev myndiga. Fick jag chansen så skulle jag göra det igen, detta är bland det roligaste jag gjort i den sport jag älskar och med ett fantastiskt gäng pojkar som nu blivit män.
Och när jag kom hem efter sista matchen satte jag ner den Team Sportia-väskan jag fått av Peter Sjönnebring våren 2004. Den har varit med på hela resan den med.
R.I.P. Saltsjöbadens IF Pojkar 96
Jens Storberget
Bild från en träning 2014. Från vänster: Gustaf Östblom, jag själv, Emil Lundström, Filip Christensen, Christian Sorte, Viktor Nilsson och Emil Östblom.